Jag var 27 år och pluggade medie- och kommunikationsvetenskap på Södertörns högskola. Jag minns den så tydligt, skräcken för de stora mediehusen. I Italien hade mediemogulen och finansmannen Silvio Berlusconi blivit folkvald president. Han ägde hälften av Italiens TV-kanaler och såg till att ge sig själv nästan exklusiv sändningstid under valkampanjerna. Samtidigt läste vi tillsammans boken 1984, en dystopisk roman om ett stort skräckvälde där media var totalt kontrollerbart av en totalitär stat.
Vi hade ingen aning om att det bara några år senare skulle vara möjligt för vem som helst att skapa sig viralt innehåll som kunde skapa allt från politisk opinion till kommersiella succéer. Visst fanns det både hemsidor och bloggar som följdes av många men den här typen av digital kommunikation var fortfarande i sin linda och det fanns massor av knep för att få google att ranka dig högt utan att du hade något som helst vettigt att säga.
Mina barn kollar sällan på TV reklam. De tar slentrianmässigt upp sina mobiler när det blir reklampaus. Jag är helt övertygad om att det trots allt blir påverkade, men inte alls som de blir av de Youtubers som talar till dem i vänskaplig ton och staplar upp olika varumärken framför dem. Det är som en kompis som säger till dem: Det här har jag testat och det är superbra. Dessa är superstars hos den yngre generationen och de har byggt upp ett helt eget mediehus med en alldeles egen publik. Gina Dirawi är idag en av Sveriges mest välanlitade programledare med riktigt stora TV-produktioner på sitt CV som Melodifestivalen och Idol. Hon började hemma i Sundsvall för några år sedan med att starta ett Youtubekonto där hon drev med sig själv och sin familj på ett humoristiskt sätt. Therese Lindgren började filma sig själv när hon sminkade sig. Idag har hon skrivit två böcker. En om sin psykiska diagnos GAD (General Anxiety Syndrom) och en om veganism. Hon har över 800 000 följare på sin kanal och hon driver starkt sitt budskap om djurens rätt och veganism. Jag hittar ingen färska siffror på hur många som läser Aftonbladet digitalt, men jag tvivlar på att det är 800 000 personer (rätta mig gärna om jag har fel).
Vår rädsla för den totalitära staten som skulle styra våra medieval eller de stora mediekonglomeraten som skulle hjärntvätta oss känns avlägsen idag. Möjligen så kan jag ibland förfasa mig över att mina barn hellre tittar i timmar på Jocke och Jonna än att läsa böcker, men jag är väl gammal. Höjden av demokrati torde ju ändå vara att alla kan komma till tals, åtminstone alla som äger en mobiltelefon och befinner sig på någon form av nätverk.
0 Comments